Leif Zern reflekterar över den försvinnande publiken för teater och hur Alan Ayckbourns popularitet sjunkit. Han jämför litteraturens och teaterns position i dagens samhälle och lyfter fram behovet av att satsa på teaterutbildning för att bevara scenkonstens framtid.
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/leif-zern-aldrig-har-det-varit-sa-tyst-om-teatern-som-nu/ Litteratur en hotas av nya kulturvanor men behåller sin prestige. Scenkonst ens vara eller inte vara vilar däremot på den krympande offentligheten. SDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner. Teateråret börjar med tråkiga nyheter från Scarborough. Intresset för Alan Ayckbourn s dramatik närmar sig nollpunkten.
Scarborough, den lilla staden på Englands östkust där Ayckbourns pjäser har premiär på Stephen Joseph Theatre innan de vandrar vidare till London och världens scener. ”Vår tids Molière”, som han fick heta. Inte längre, inte i Sverige, ett av hans trognaste fästen, från Dramaten till Norrbottensteatern. Teatern med sin konjunkturkänslighet äter förr eller senare sina barn. Redan för nio år sedan skrev skådespelaren Andreas T Olsson en artikel i Teatertidningen med den profetiska rubriken: ”Ayckbourn, är inte han död?” Man tycker att vår dåraktiga tid borde vara den självklara spelplatsen för Alan Ayckbourns balansövningar på gränsen mellan det vardagliga och det dödsföraktande.är ”Body language”, där två unga kvinnor på ett skönhetsinstitut råkar få sina huvuden avklippta av rotorbladet på en helikopter och därefter får fel huvud transplanterat på sina i övrigt friska kroppar. Kirurgen är en fingerfärdig rysk specialist.Jag tvivlar inte desto mindre på att Alan Ayckbourns vikande popularitet handlar om konjunkturer i vanlig mening, det vill säga smak och nya trender. Världen har snurrat ett halvt varv, för litteraturens del i den olycksbådande riktning som Victor Malm diagnostiserar i sin nyårskrönika om litteraturbegreppets skenbara varaktighet (Ordet 'litteratur' är besvärligt. Oftast använder vi ju det för att mena något som är mycket gammalt och till synes beständigt. Homeros och Dante, Austen och Dickinson. Lika levande i dag som i går. Det döljer faktumet att litteraturen är en föränderlig social institution, som till allas vår besvikelse definieras mindre av en essens ('det litterära') än juridik ... Litteraturen ska numera ha ettPå teaterns område har nyttan visserligen alltid spökat, vilket Muminmamman upptäcker och förskräckt utbrister när teaterråttan Emma förklarar för henne vad teater är: En uppfostringsanstalt!Litteraturen har fortfarande en fördel, mer än tidigare med hjälp av närbelägna samhällsfunktioner som skola och läsförmåga. Den hotas av nya kulturvanor men behåller sin prestige, det vill säga måste räddas (litteraturkanon); medan scenkonstens vara eller inte vara vilar på den snabbt krympande offentligheten. För femtio år sedan kunde en premiärkväll med Fria Proteatern, till exempel ”Typerna och draken”, kännas mer som en partikongress inför jublande anhängare än som en konstnärlig kick; ändå fick den omedelbart spridning i det offentliga rummet. Bergmans antipod.Detta allmänintresse var inte uteslutande – som man kunde tro – ”vänsterns” förtjänst, även om Dario Fo, återkommande gäst på Stockholms stadsteater, talade om teatern som ”folkets främsta uttrycksform”. En ung Lars Norén kunde orsaka moralpanik när den politiska teatern lämnade över till mer psykologivänliga strömningar på åttiotalet. Jag minns den infekterade debatt som bröt ut när Uppsala stadsteater spelade ”Underjordens leende” och en insändare i lokalpressen utlöste rikslarm: ”En handling med en uppsjö av våld, sadism och psykopatiska absurditeter.”och försvinner lika snabbt. Jag har aldrig tidigare varit med om att det är så tyst, som om scenkonsten hade hamnat i skuggornas rike, förminskad till ett specialintresse. Man gläds åt ett undantag som Aftonbladets teaterpodd ”Kritcirkeln” med Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos. Så länge samhället bekymrar sig om litteraturen som kunskapskälla, borde teatern behålla motsvarande intresse som socialt övningsfält. Dags alltså att satsa på skolan och de unga. Jag är beredd att citera Freud hur många gånger som helst: ”Skulle vi inte söka de första spåren av diktarliknande aktivitet redan hos barnet? Varje lekande barn beter sig som en diktare i det att det skapar sin egen värld eller, rättare sagt, flyttar om tingen i sin värld i en ny ordning som det tycker bättre om. Det skulle då vara orätt att hävda att det inte tar den världen på allvar.” Jag är säker på att Alan Ayckbourn med sina halsbrytande farser skulle intressera hela Muminfamiljen, inklusive Filifjonkan. Vi behöver byta huvud ibland
Teater Scenkonst Litteratur Alan Ayckbourn Publik Utbildning
Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
Leif Silbersky är död – blev 86 årAdvokaten Leif Silbersky har gått bort efter en tids sjukdom, uppger familjen för TT.
Läs mer »
Leif Silbersky är död – blev 86 år | Senaste nytt på SvDAdvokaten Leif Silbersky har vid 86 års ålder gått bort efter en tids sjukdom, uppger familjen för TT.
Läs mer »
Leif Silbersky är dödAdvokaten Leif Silbersky har gått bort efter en tids sjukdom, uppger familjen för TT. Han somnade in i sitt hem fridfullt omgiven av sin närmaste familj – hustrun Rita, barnen Eva och Thomas samt barnbarnen.
Läs mer »
Leif Silbersky är död – blev 86 årDen kände advokaten Leif Silbersky har gått bort efter en tids sjukdom, uppger familjen för TT.
Läs mer »
Bakslaget när han var nära comeback: ”Aldrig varit så sjuk”MARBELLA. Sead Haksabanovics halvår i Malmö FF har kantats av frånvaro. Efter bakslag på bakslag närmade sig anfallaren comeback. Då kom nästa smäll: mykoplasma
Läs mer »
Maskinföraren Leif om morgonens ishalka: ”Jag bara kanade utöver”Längs vägarna beordrades busschaufförerna stanna och invänta bättre väglag. Samtidigt fick de som sandade vägarna jobba för fullt. – Det är bara att bita ihop, säger maskinföraren Leif Holm.
Läs mer »