De drabbas när samhället blundar för rasismen – sex personer om varför de tycker att Black lives matter handlar om Sverige.
Jason Diakité är besviken på svenska politiker. När vice statsminister Isabella Lövin bekymrat kommenterar George Floyds död och rasismen i USA på Instagram, tar Jason till orda i kommentarsfältet. Visst är det bra med empati med George Floyd, skriver han, men också viktigt att regeringen talar om svensk rasism: ”Är alla svenskar VERKLIGEN behandlade likvärdigt? Prata med människor som vet.
Empatin blir ihålig annars.”Tulltjänstemän har rätt att beordra en resenär att ta av sig kläderna, om de misstänker att denne har något olagligt med sig. Eftersom Titus inte vill svara på frågor och även gör motstånd så finns det, enligt tulltjänstemännen, skäl att misstänka att han smugglar narkotika.Men Titus gräns går där. Det han har varit med om är förnedrande nog, anser han. Den tulltjänsteman som Titus beskriver som drivande ska själv använda ordet våld när han senare beskriver vad som händer i rummet: ”Jag och [namn på den andre tulltjänstemannen] fick med våld hjälpa Titus att ta av sig kalsongerna.”Det är en tidig februarimorgon i Örebro och Patience Engberg är på väg till jobbet i Västerås, där hon jobbar som projektledare på ABB. I vanliga fall lämnar hon barnen på förskolan, men nu är det sportlov och hennes lärarmake Patrik är ledig och kan ta ungarna. Skönt, tänker Patience som har ett viktigt Skypemöte med kolleger i USA på eftermiddagen och nu kan komma i väg tidigare och förbereda det. Patience Engberg föddes i Liberia. Där träffade hennes pappa många svenska läkare och ingenjörer och föräldrarna började drömma om Sverige. ”Mina föräldrar beundrade Olof Palme. Han stod för solidaritet, sa alltid pappa. Att alla behandlades likvärdigt.”Hon tar en stadsbuss till Örebro station för att sedan ta tåget vidare till Västerås. Den här månaden har Patience skaffat pendlarkort till Ludvika, där ABB också har kontor, men kortet gäller inte till Västerås där hon ska jobba denna dag. Därför köper hon en tågbiljett i SJ-appen, som hon ofta gör. Tåget till Västerås går 07.03, enligt appen. Men på stationen blir Patience förvirrad. På skärmarna står att 07.03-tåget går till Eskilstuna och Stockholm – inget om Västerås. Patience letar efter en tågvärd att fråga, men hittar ingen. Hon vågar inte hoppa på 07.03-tåget, utan bestämmer sig för att vänta in sitt vanliga pendlingståg till Västerås som går 07.57.småpratar hon med en man som också har biljett till en annan tågavgång. De slår sig ner i varsitt säte i samma vagn, med mittgången mellan sig. När biljettkontrollanten kommer har Patience fällt upp sin laptop och börjat jobba. I ögonvrån ser hon kontrollanten som ber att få se mannens biljett. Hon hör mannen förklara att han har biljett till ett annat tåg. Det är okej, svarar kontrollanten, och hjälper mannen att boka om sin biljett i appen. Jag säger till henne: Jag är i samma situation som mannen här. Men kontrollanten blir direkt aggressiv och säger: ”Vad menar du?”– Jag säger till henne: Jag är i samma situation som mannen här. Men kontrollanten blir direkt aggressiv och säger: ”Vad menar du?” Patience upplever att hon inte ges möjlighet att förklara sig. Kontrollanten kräver att Patience ska gå av tåget, annars ska polis tillkallas. – Jag frågar: Varför är du så aggressiv mot mig, när du var så tillmötesgående och hjälpsam mot mannen här bredvid? Kontrollanten svarar inte, utan går och hämtar en tågvärd. Han tittar först inte ens på Patiences biljett, säger bara argt att hon måste kliva av tåget.Ett tiotal resenärer sitter i vagnen. De glor. Tågvärden och kontrollanten vill se Patiences biljett igen. Patience visar den, och hoppas att de ska se att hon faktiskt har betalat, dessutom en extraavgift för ombokningsbar biljett. – Men kontrollanten bara läser upp mitt namn, triumferande. Sen går hon iväg och kommer tillbaka. Då har hon googlat mig, hittat min adress, och vill visa: Vi vet vem du är, liksom. Patience försöker hålla sig lugn. Hon intalar sig: Du har köpt biljett, du har inte gjort fel. Stå på dig. Men hon känner sig ynklig och ensam. Varför blir hon sämre behandlad än sin medresenär, mannen som nu sitter ett par meter ifrån henne, tyst och obekväm? Det kan, i Patiences ögon, inte finnas någon vettig förklaring. Ingen annan än den vanliga, vill säga. Den som hon tvingats vänja sig vid ändå sedan hon var liten flicka och växte upp i Lindesberg, som den enda svarta tjejen i klassen. Patience Engberg blev tidigt utsatt för rasism och berättar om hur skolkamraterna mobbade henne. Än i dag märker hon av hur hon behandlas annorlunda på grund av sin hudfärg. ”Det spelar ingen roll att jag är en svennemamma som sliter och kämpar. Det skyddar mig inte.”och kom till Sverige när hon var fem år. Hennes pappa var röntgentekniker på ett sjukhus i Liberia som drevs av ett svenskägt gruvbolag,På jobbet träffade Patiences pappa svenska läkare och ingenjörer. Han och hans fru började beundra det avlägsna landet i norr. – Framför allt beundrade de Olof Palme. Han stod för solidaritet, sa alltid pappa. Att alla behandlades likvärdigt. I Sverige var ingen mer värd än någon annan, sa Patiences föräldrar. Samtidigt växte oron i Liberia. Inbördeskriget skulle snart bryta ut. Patience flyttade med sina föräldrar och syskon till Sverige, till Lindesberg. Jag åkte buss till skolan. Varje dag på bussen så blev jag kallad för neger. Varje dag ett helt läsår, när jag gick i fyran.– Jag åkte buss till skolan. Varje dag på bussen så blev jag kallad för neger. Varje dag ett helt läsår, när jag gick i fyran. Det var alltid samma pojkar som plågade henne, tre-fyra killar i sexan. Patience försökte göra sig osynlig, svarade sällan. – De hade kastat saker på mig hela vägen på bussen och kallat mig för neger. Det var alltid det där ordet. Och... plötsligt var det som om något gick sönder i mig. – Jag slutade inte slå. Jag grät och grät och slog och slog. Till slut lyfte en vuxen bort mig. När jag var femton år saktade en bil in när jag stod vid en busshållplats i Lindesberg. En kille kastade en banan på mig och skrek ”jävla apa!” Jag minns det så väl. Bananen träffade mig på kroppen.– När jag var femton år saktade en bil in när jag stod vid en busshållplats i Lindesberg. En kille kastade en banan på mig och skrek ”jävla apa!” Jag minns det så väl. Bananen träffade mig på kroppen., den tidigare allsvenske fotbollsspelaren Samuel Wowoah, har blivit måltavla för rasistiska attacker. När han spelade för IFK Göteborg mot Helsingborgs IF– Samtidigt fortsatte de att betona att vi barn måste utbilda oss och bidra till det svenska samhället. För att vi hade Sverige att tacka för så mycket. Patience har ännu sina föräldrars ord i huvudet. Hon utbildade sig till civilekonom. Blev en produktiv, hårt arbetande örebroare med gnällbältesdialekt. Men den här februarimorgonen, när två svenska SJ-anställda skriker att hon ska kliva av det tåg som hon pendlat med hundratals gånger, har hon svårt att känna sig som en fullvärdig medlem av det svenska samhället. När hon stigit av i Västerås bryter tårarna fram. Det spelar ingen roll, tänker Patience när hon går mot ABB:s kontor, att jag är välutbildad och tjänar bra. – Det spelar ingen roll att jag är en svennemamma som sliter och kämpar. Det skyddar mig inte. Jag kommer inte undan min hudfärg. Asiatou Touray, 26, Solna berättar även hon hur hon upplever rasismen i Sverige. ”Nyligen bokade jag och min man en taxi till oss och våra två barn. Vi var glada, vi skulle åka till vänner och fira avslutningen på fastemånaden ramadan. Men när chauffören kom kände jag direkt att något var fel. Det var så tydligt att han inte ville ha oss i bilen. Han var hetsig och arg, fast han aldrig träffat oss förr. När min sexåriga dotter Seynabou öppnade en bildörr och började klättra in i taxin exploderade chauffören. ’Rör inte min bil’, skrek han. Han kallade min dotter för jävla apa och en massa andra kränkande ord. Så bad han oss alla att dra hem till Afrika. ’Vad gör ni här era jävla apor?’ sa han. Sen körde han bara iväg från oss. Jag tror inte att Sverige eller svenskar i allmänhet förstår hur mycket skit vi får ta varje dag för att vi är afrosvenskar. Det känns som att många bara tycker att vi är jobbiga när vi pratar om det.”Jag tror inte att Sverige eller svenskar i allmänhet förstår hur mycket skit vi får ta varje dag för att vi är afrosvenskar.Brottningen håller på i flera minuter. Titus skriker på hjälp. De tre männen tumlar runt i rummet. Titus säger att om hans genitalier och anus ska undersökas, så vill han att en doktor ska göra undersökningen. – Jag säger det säkert tio gånger. De struntar i det. Och när de börjar bli frustrerade och inte får av mig kalsongerna, så greppar han mig så här… Titus visar med en hand mot skrevet. Han markerar att tulltjänstemannen tar tag runt penis och pung. – Han tittar på mig när han gör det. Det är liksom: Jag ska lära dig en läxa. Så att när vi träffar dig nästa gång, så vet du din plats.är fortfarande, nästan ett år senare, omtvistat. Detta är Titus version. Det är vändningen, när greppet kommer andra gången, hårt. Det gör ont. Jag tänker: Han är galen. Han gör vad som helst. Först markerar tullaren bara greppet, enligt Titus, som för att visa: Jag kan göra så här. En stund senare klämmer han åt på riktigt. Då ger Titus upp. – Det är vändningen, när greppet kommer andra gången, hårt. Det gör ont. Jag tänker: Han är galen. Han gör vad som helst. – Den ene håller fast mig i ett hårt grepp om halsen, och vänder upp mig så att den andre kan undersöka min... min rumpa. Titus har ännu svårt att tala om det värsta som han menar sker i rummet. På läkares inrådan har han träffat psykolog. Fast just detta är plågsamt att prata om även hos psykologen. Det som sker, enligt Titus, är att den större av tulltjänstemännen känner mellan skinkorna på honom och sticker in sitt finger i hans analöppning, medan den andre håller fast honom. Sedan blir Titus, säger han, vänd åt ett annat håll medan tullaren undersöker området runt pung och penis.Det är så tydligt att det inte handlar om droger, inte längre. De pratar engelska med mig och säger att jag har en ”big attitude”.– Det är så tydligt att det inte handlar om droger, inte längre. De pratar engelska med mig och säger att jag har en ”big attitude”. Titus berättar att den ene tullaren kommenterar storleken på hans penis, som ömmar efter det hårda greppet. – Han säger att han sett större än min på svarta killar i filmer. Så säger han ”it doesn't match your attitude” – ”den matchar inte din attityd”.Efter händelsen i det fönsterlösa rummet går Titus Murimi till vårdcentralen och får träffa en läkare. Där hjälper hon honom att få tid hos psykolog för att bearbeta det som hänt.och mobiltelefon får han träffa tulltjänstemännens chef. Det verkar, tycker Titus, som om chefen förstått att något har gått fel inne i visitationsrummet. Han har säkert hört mina skrik, tänker han. Tullchefen har en försonlig ton och vill prata. Titus vill bara därifrån. Han ber om tulltjänstemännens tjänstenummer – chefen skriver dem på en lapp – och lämnar kontoret.I journalen återger läkaren Titus berättelse om vad som skett. Inklusive den undersökning i anus – ”per rectumundersökning” på läkarspråk – som Titus säger att han utsatts för. ”Enligt egen uppgift sade han flera gånger att de fick visitera honom, men per rectumundersökning fick de inte göra. Han nämnde flera gånger att det är okej om en läkare gör det, men ville inte att [tulltjänstemännen] skulle göra det. Han kunde även tänka sig stanna över natten och de kunde ta avföringsprov och på det sättet kolla.””Patienten uppger att han skrek flera gånger att de skulle sluta.” Läkaren fotograferar såren och blåmärkena och förklarar att Titus kan få bilderna, som bevismaterial. Hon undersöker inte hans genitalier eller anus. I polisförhör ska läkaren senare säga att ”ett finger i analen ger inga skador, så jag hade inte sett någonting där ändå”.Läkaren hjälper Titus– Doktorn säger att jag har en chockreaktion. Hon tycker att jag bör polisanmäla tullen.”Allmäntillstånd: Ledsen och upprörd. Vid inspektion hål i T-shirten på höger sida och blodfläckar på vänster sida. Sår på vänster axel, ungefär 1 ½ cm, glipande. På överarmen ses ett stort blåmärke med palpationsömhet. Ett flertal rivmärken på armbågarna bilateralt. Svårt lyfta armen över axelnivå. Känner sig illa behandlad och kränkt. Stressad, svårt att slappna av.” Titus Murimi klarar inte av åka till arbetet efter det som hänt och han vågar inte berätta om det för sina arbetskamrater. Han är rädd för vad de ska säga.När Titus vaknar nästa dag ringer han sin chef i Danmark och sjukskriver sig. Han skäms över det som hänt och säger att han skadat sig på gymmet. – Du vet, på byggen. Killarna som jobbar där, de skämtar hela tiden. De är bra killar, de kan ta dig på allvar. Men efter två-tre dagar så börjar de skämta. ”Du fick fingret i röven” och sånt. Det är inte illa menat. Men... det gjorde fortfarande ont när jag ringde chefen. Jag var inte redo att prata om det. Titus stannar hemma tisdag, onsdag, torsdag. Det känns fel, han är rädd om sitt elektrikerjobb. En del av lönen skickar han varje månad hem till sina föräldrar i Sagana i Kenya.försökte sig Titus på en akademisk karriär. I Belgien läste han statistik. När han kom till Sverige 2009 skrev han in sig på en kurs i ekonomisk historia på Lunds universitet. Han kom in sent i kursen, halkade efter. När han skulle lämna in en hemuppgift hämtade han delar av texten från Wikipedia, utan att ange källa. Universitetet upptäckte plagiatet, och stängde av Titus i två månader. – Det var dumt av mig. Jag borde bara lagt ner tiden på att skriva uppgiften ordentligt själv i stället. Titus sadlade om, utbildade sig till elektriker. Insåg att han gillade praktiskt arbete, att vara ”en handyman”. Men nu, dagarna efter tullens ingripande, kan han inte förmå sig att åka över bron och jobba. Han går hemma och grubblar över tullarnas budskap: Det som hände, det var ditt fel. I ett hörn i lägenheten ligger ett par trasiga kalsonger, en trasig t-shirt och en ryggsäck med hål i. De gick sönder hos tullen. Titus har inte vetat vad han ska göra med dem. Patience”Vi ser mycket allvarligt på att du inte fick samma hjälp som den andra kunden av vår personal ombord”, skriver SJ:s kundtjänst. Kravet på 1.000 kronor i tilläggsavgift stryks. SJ avslutar med att ”än en gång be om ursäkt för vår personals agerande”. Patience blir först glad – men inser sen att SJ inte skrivit en rad om rasism eller diskriminering. För Patience är det själva kärnan. Hon är övertygad om att hon särbehandlades på grund av sin hudfärg.”Även om denna händelse bara är en droppe i havet av all diskriminering som sker”, skriver Patience, ”så betyder det mycket för mig att markera med en anmälan att detta INTE är ok.” Samuel Girma, 33, Hökarängen berättar om hur hans son har utsatts för rasism.”När min son vare sex år angreps han av en man i tunnelbanan, mellan Slussen och Medborgarplatsen. Han kallade min son för ’n-unge’ och sa att han hade ful frisyr. Jag blev som Hulken och krävde att mannen skulle be om ursäkt. Tunnelbanevagnen var full av folk, men ingen annan än jag sa nåt. Andra resenärer bara tillät detta. När vi klev av så åkte mannen vidare, som om inget hade hänt. I dag är min son elva, och har utsatts för rasism fler gånger. Att sådant hänt och fortsätter hända är inte min sons ansvar, och det är inte mitt. Det är vita svenskars ansvar att uppfostra sina barn så att de inte agerar rasistiskt. För många vita svenskar är det enklare att fokusera på det som händer i USA. När vi svarta i Sverige säger att vi upplever rasism här, så är det nästan som att vi får tillbaka ett narrativ där vi ska vara tacksamma att det inte är lika illa som där borta.”För många vita svenskar är det enklare att fokusera på det som händer i USA.Det känns bra hos polisen, tycker Titus, att få berätta och bli tagen på allvar. Att utan samtycke föra in ett finger i någons analöppning är enligt svensk lagHan får ett målsägandebiträde, advokat Eva Bazo, som sitter med under ett två timmar långt förhör. I förhöret berättar Titus om sitt ”obehag och smärta när den muskulöse mannen tog sitt finger och pillade mig mellan skinkorna, han var även inne i min anusmynning, han tryckte upp ett finger i hålet!” Han pekar ut tulltjänstemännen och ger polisen deras tjänstenummer. – Jag blev jätteförvånad, säger Eva Bazo.– Jag har svårt att tro att man skulle göra så om en kvinna anmält en våldtäkt och hade haft en så sammanhängande och trovärdig berättelse som Titus har.kroppsvisitation är en kontroll av de kläder en person har på sig, och görs om det finns anledning att anta att det finns föremål i kläderna som kan tas i beslag. är en kontroll av den nakna kroppen. Den får göras av en tulltjänsteman – som dock inte får röra den nakna kroppen. Det är inte heller tillåtet att be den som kontrolleras att inta vissa ställningar. kallas tullens mest omfattande kontroll av kroppen. Vid en kroppsbesiktning röntgas eller undersöks till exempel inuti munnen eller andra ihåligheter på kroppen. För att få göra en kroppsbesiktning på en person krävs ett åklagarbeslut.av åklagarens nedläggningsbeslut, och vinner framgång. Förundersökningen återupptas. ”Det finns anledning att anta att i vart fall tjänstefel har förövats”, skriver överåklagaren. Samtidigt har andra myndighetskvarnar börjat mala. Titus har anmält till JO och DO, som inleder granskningar och kräver att Tullverket svarar på frågor. I januari 2020, nästan fem månader efter händelsen, skriver den tulltjänsteman som Titus pekar ut som drivande sin version av händelsen. Det blev tumult på perrongen, skriver han. Titus greps och belades med handklovar. ”I visitationsrummet förklarade jag för Titus att han kommer att få ta av sig alla sina kläder samt att jag inte kommer att röra honom utan bara kontrollera hans kläder. Titus tog av sig alla sina kläder förutom kalsongerna som han vägrade att ta av”, skriver tulltjänstemannen. Han och kollegan fick ”med våld hjälpa Titus att ta av sig sina kalsonger”, fortsätter tulltjänstemannen i sitt PM.Tulltjänstemannen skriver: ”Ingen tog på Titus könsorgan eller körde in sina fingrar i hans anal. Inget övervåld brukades i visitationsrummet. Ingen i vår grupp skrattade åt Titus när han var naken eller skrek rasistiska saker åt honom.” Tulltjänstemannens beskrivning blir till hela Tullverkets syn, när verket genom sin jurist svarar DO. Ingen brukade övervåld, slår Tullverket fast. Ingen berörde Titus könsdelar, ingen skämtade rasistiskt om hans penis.När människor i Malmö samlades för att demonstrera för Black lives matter var Titus Murimi på plats. ”Jag tänker på det varje dag. För mig handlar Black lives matter om Sverige, inte om USA.”att intervjuas av DN. Däremot får vi intervjua Viktoria Düring, biträdande chef för Tullverkets avdelning för brottsbekämpning. Viktoria Düring, som arbetat på Tullverket i 22 år, förklarar att myndigheten litar på sina 2.000 tjänstemän – och att tjänstemännen aldrig gör fel. – Vi utbildar vår personal i att ha en objektiv syn på dem som man ska kontrollera. Vi har en statlig värdegrund där man ska vara ansvarstagande och där man ska vara objektiv. Vi har också en egen värdegrund som innebär att man ska hantera människor på ett proffsigt sätt. Objektivitet och allas lika värde är ett rättesnöre för hela vår verksamhet.– För att vi har en hög tilltro till de tjänstemän som vi har i vår kontrollerande verksamhet, säger Viktoria Düring. Hon talar länge om den höga kvaliteten på Tullverkets utbildningar och personal, och säger att rasism ”inte finns i vår katalog över huvud taget”. Foto: Björn Roos/Tullverket Hur kan Viktoria Düring veta att Titus inte mötte övervåld eller rasism? Hon får frågan flera gånger. Svaret förblir detsamma: För att Tullverkets personal är välutbildad och skolad i en korrekt värdegrund.– Ja, det skulle jag säga. Vi gör inte fel, säger Viktoria Düring. Titus valdes inte ut på grund av sin hudfärg, enligt Viktoria Düring. Han satt först i tågvagnen och tullen avsåg att tala med alla resenärer. När Titus inte ville svara på tulltjänstemännens frågor beslutade de att genomföra en kontroll. Jag påstår inte att jag vet vad som har hänt i det där rummet. Men ni, som myndighet, gör ju faktiskt det. – Ja. Vi har det här som profession. Vi har väldigt många anställda som har det här som sin huvudsakliga arbetsuppgift. Vi gör otroligt många kontroller varje år, och har väldigt få klagomål. Viktoria Düring säger att Tullverket i Skåne får ungefär 100 klagomål per år. Klagomålen följs upp och analyseras, för att se om det finns mönster. – Ingen grupp eller individ är överrepresenterad eller sticker i väg i antal klagomål. Men uppföljningen är ändå viktig så att vi kan lära oss saker. – Nej. Jag har inte den uppfattningen över huvud taget, säger Viktoria Düring.Patience Bland det jobbigaste Patience Engberg vet är när hon berättar om rasism – och människor bagatelliserar det som hänt. Som när hon på Facebook delade
Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
Långa straff för knarknätverk i Sverige – gömda sedelförråd och tortyrfilmer avslöjade - DN.SEPå fredagen föll domarna mot de 15 som stått åtalade vid Göteborgs tingsrätt. Samtliga utom en döms till fängelsestraff på mellan 9,5 och 3,5 år.
Läs mer »
Lisa Magnusson: Hbtq-personer är fortfarande inte fria i Sverige - DN.SEEn överväldigande majoritet av svenskarna är för lika rättigheter för homo- och bisexuella. Men vidsyntheten är betydligt mindre vad gäller transpersoner.
Läs mer »
”De åkte ut med båten och var borta länge”Två män är häktade misstänkta för att ha kidnappat en man i 55-årsåldern. Dagen när mannen försvann ska han ha åkt ut med sin båt tillsammans med två andra – det berättar boende i området. – Vi tyckte det var konstigt. Båten är inte byggd för att övernatta i, säger grannen.
Läs mer »
Stöd upphör – men inget nytt hjälppaket i sikte i USATrots intensiva förhandlingar har kongressen i USA inte lyckats enas om ett nytt stödpaket för de människor som har drabbats ekonomiskt av coronapandemin.Det tillfälliga bidraget på 600 dollar i veckan upphör därmed, utan att en ny överenskommelse har nåtts.
Läs mer »
Över 130 länder kräver munskydd – men inte Sverige: ”Kan inte förstå” | SvDEn liten bit papper eller tyg orsakar debatter och sliter isär samhällen. Men fungerar munskydd mot covid-19? Och vem ska bestämma om de ska vara på eller av?
Läs mer »