Upplopp är destruktiva. Men de är också de ohördas språk, och beror på den desperation som föds, lever och frodas i utanförskap i det samhälle som inte hör sina utsattas röster, skriver Haris Agic, doktor i socialantropologi.
Uppdaterad förAtt upploppen också är kontraproduktiva framgår av det växande drevet mot människor med annan kulturell bakgrund som nu har nått absurda proportioner i det offentliga samtalet. Om saker och ting inte var bra innan så blev de definitivt inte bättre efter upploppen. Inte för någon. Förutom för rasismen.
Genom att måla fram de utstötta som ensamt ansvariga skurkar lyckas de privilegierade ducka för sitt eget ansvar. Det kanske mest absurda med detta torde ändå vara att maktstrukturernas riktiga offer – de utstötta – framställs som förövaren. Ironiskt nog är även detta en återkommande företeelse. En analogi kanske kan vara till hjälp här.
Maktstrukturerna osynliggörs av de privilegierades beklaganden över kulturella skillnader som får de icke-privilegierade att framstå som förövare