BORÅS. Elfsborg är på kurs mot damallsvenskan. På sidlinjen står svenskbosniern Ismet Turšić, med erfarenheter som skiljer sig från de flesta svenska tränare.
På sidlinjen står svenskbosniern Ismet Turšić, med erfarenheter som skiljer sig från de flesta svenska tränare. Belgrad, 2005. Ismet "Ića" Turšić har tagit sig in på den serbiska nationalarenan "Marakana" för att följa sitt Bosnien och Hercegovina i en viktig VM-kvalmatch - där det sportsliga blir sekundärt.
Bussresan från Sarajevo, med polisbeskydd genom Serbien, gick smärtfritt. Men inne på "Marakana" märkte han att polisavspärrningarna gentemot bortaklacken är ovanligt generösa. Hatet låg i luften. Tolv år tidigare fördes Turšićs pappa bort av serbiska styrkor innan familjen flydde inbördeskrigets Bosnien och Hercegovina.
Borås, 2026. IF Elfsborgs damlag har tagit ännu en seger i elitettan, serien som de toppar. Efter åtta omgångar är målskillnaden 14-0 och Turšićs vänner kallar tränaren för "Cholo" efter den pragmatiske Atlético Madrid-bossen Diego Simeone. Den karismatiske Turšić tog över laget inför 2023, tre år in på Elfsborgs damsatsning som inleddes med spel i division fyra 2020.
"Ića" förde upp Boråslaget till näst högsta serien till fjolårssäsongen, och inför detta år var målsättningen en topp fem-placering. Fotbollskanalen träffar tränaren på ett fik i centrala Borås och genomför intervjun på bådas modersmål bosniska. Turšić menar att säsongen gått över förväntan och vidhåller det onormala i att hans lag fortfarande inte släppt in något mål. En plats i damallsvenskan hägrar och Turšić menar att Elfsborg vill tävla med de bästa på sikt.
Han vet inte om det kommer ske inom ett, två eller fem år. - Sedan vad det betyder, om det är topp-tre i allsvenskan eller att bara nå allsvenskan - det har vi fortfarande inte definierat. Men allsvenskan är målet, säger Ismet Turšić. Sedan Dalsjöfors gästspel säsongen 2011 har inget lag från Boråstrakten varit uppe i högsta serien.
Bergdalen spelade i elitettan 2022 men drog sig ur efter att ha klarat kontraktet. Likt fallet med Dalsjöfors avvecklades elitsatsningen. - Det innebär att vi måste skapa en hel kultur kring damfotbollen. Det räcker inte att bära den gula dressen och tro att det kommer lösa sig.
Utan du måste hålla i de lokala spelarna och bygga något med dem. För i Borås betyder det inget om vi tar in sju spelare från Malmö och fyra från Stockholm, om vi tar oss till allsvenskan. Det blir inte igenkännligt, säger Turšić. Han menar att Elfsborgs satsning kommer skilja sig från exempelvis Malmö FF:s, då de inte har resurserna för att byta ut delar av truppen år efter år.
- Stina Jensen, vår bästa spelare, är lärare och får med sig 20-30 elever från skolan som kommer för hennes skull . De är magneter, och vi måste utnyttja de spelarna som magneter för att damfotbollskulturen i Borås ska skapas. Den dåvarande sportchefen Tony Lundqvist kallade Turšić för "en profil i Sjuhäradsbygden" när coachen anställdes. Utöver tränarjobbet är Turšić elevstödssamordnare på Särlaskolan i Borås, men coachmeriterna var blygsamma under en lång tid.
Bakåt finns jobb som ungdomsansvarig hos Boråskonkurrenten Norrby, där han också tränat U19-laget. Han har även varit instruktör på Flickakademin, som drivs av Elfsborg, och tränat division fem-laget Äspereds herrar. Just Elfsborg blev tidigt en central del hos Turšić, som föddes 1980 i Prijedor i dåvarande Jugoslavien. Han beskriver de tolv åren i den bosniska staden som de bästa i hans liv, innan inbördeskriget tvingade familjen på flykt under 1993.
Turšić tillbringade nästan ett år på flyktingförläggningar i Kroatien och i Växjö, innan familjen satte bopålarna i Borås. Elfsborg blev en trygghetspunkt för en flykting i de tidiga tonåren. När klubben behövde spelare till en match 1994 hade Turšić inget annat än löparskor att spela i. Han halkade runt på en regnig plan men lyckades göra två mål med huvudet.
Turšić trodde inte att de skulle kalla igen, men han blev kvar upp till U19-nivå i Elfsborg innan han varvade ner i lägre serier. - På något sätt gjorde Elfsborg mig till en man. För under de åren - "krisåldern" 13-18, med vår krigserfarenhet och allt i åtanke - så betydde de väldigt mycket. Jag visste hur min dag skulle se ut, att jag gick i skolan och hade träning efteråt.
Kom hem trött och sov lugnt. Men flera av mina vänner hade det problemet, för kriget lämnade spår i oss alla, liksom mig, säger han. - Exakt det. Det bästa livsskolan som jag kunde få, fick jag då i Elfsborg.
Hundra procent. Genom möten och kontakter, framtida jobbkontakter och alla möjliga sätt. - I dag gör det mig så glad när jag ser akademichefen Tobias Edenvik, som ersatte Tony , för vi spelade ihop. Vi spelade även med Martin Andersson i herrlagets ledarstab och Johan Sjöberg på kansliet, det är alla vänner från den tiden.berättade han att serbiska styrkor knackade på hos familjen 1992 och tog med hans pappa, några månader innan flykten inleddes.
Han liknar livet i Prijedor då som ett judiskt ghetto i andra världskriget, där barnen satt i trappuppgångarna och väntade på vems pappa som skulle bli hämtad. Rädslan - inte bara bombardemanget - utan även en "tyst terror" präglade Turšić, som "växte upp över en natt" när kriget kom. - I det ögonblicket är den mest naturliga saken att du förvandlas till vuxen. Ingen frågar dig om du vill eller inte, utan du måste.
Men det kommer med ett pris senare. När musklerna slappnar av, och du släpper garden, då förstår du att du fortfarande är ett barn. - Eller du inser inte själv, men det som sker att du reagerar som ett barn. Jag var mognare vid tolv och 18 års ålder än vad jag var som 24- eller 28-åring.
Det låter konstigt, men på något sätt är det så, fortsätter han. I 13 år väntade han på en bekräftelse om sin pappas öde. En paus i livet, standby-läge hela tiden, som 46-åringen beskriver det. Turšić fick dödsbeskedet när han besökte sin mamma, ett par veckor före ovan nämnda landskamp i Belgrad.
- Jag öppnade dörren och mamma satt i köket och grät. Hon gick inte till jobbet den dagen. De hade hittat pappa. Det är svårt ens att gråta, att vara ledsen.
Utan det är bara: "Aha. Okej". - Jag grät inte på begravningen - utan jag kände en stolthet, i hur många som kom fram till mig för att berätta vem min pappa var, fortsätter Turšić. Hans relation till Bosnien och Hercegovina handlar både om kärlek och trots.
I 20-årsåldern var "Ića" med och grundade supporterrörelsenförkortad "BHF". Den samlade andra bosniska landslagsanhängare i diasporan och Turšić tog stort ansvar administrativt och med att skriva texter. Där var han aktiv ända fram till att hans äldsta dotter föddes i början av 10-talet. Turšić menar att det finns en större ultras-prägel på "BHF" i dag.
- För 25 år sedan var det inte viktigt då. Det var inte avgörande att någon skulle vara rädd för oss. Vad skulle man vara rädd för? Jag åkte för att kolla på landslaget med Omer, 68, som stod med oss.
Jag var glad att Omer kunde uppleva att något ryckte med honom i hans kärlek för Bosnien och Hercegovina. Inte att han skulle hata Wales eller Italien, säger Turšić. Innan det historiska kvalet till VM i Brasilien 2014 var det ett landslag som i regel snävade på mållinjen. Men kul, det verkade Turšić och hans supportervänner ha.
En bussresa mellan Sarajevo och Moldavien tog exempelvis 80 timmar tur och retur, sedan chauffören kört vilse i Rumänien och bussen sedan fått motorstopp vid den bosniska gräsen, varpå "BHF"-folket fick knuffa igång den. Oundvikligen fastnar samtalet ändå kring matchen i Belgrad 2005, som gällde en direkt- och kvalplats till VM i Tyskland för båda lagen.från "Marakana" beskrev en hatisk stämning med nationalistiska slagord från läktarna.
På planen försökte den bosniske lagkaptenen Sergej Barberez få domaren attFifa beslutade efteråt att straffa det serbiska fotbollsförbundet med en hemmamatch inför tomma läktare medan Bosniens dito fick böta 26 000 euro för fansens sammandrabbningar. För Turšić levdes hela den "overkliga dagen" genom en dimma. Men när han och de tusentalet andra i bortasektionen klev in på arenan var det lugnt. - Vi kom in på stadion och allt var normalt, ingen där.
När stadion sedan fylldes på så förminskades buffertzonen, som polisstyrkan skulle upprätthålla, så pass att de var så nära att de kunde kasta sten på oss, säger Turšić och fortsätter: - Det flög även stolar, smällare, bengaler - allt. Vi lämnade fulla av adrenalin, som sedan försvann, och nu sattes bokstavligt talat överlevnadsinstinkten in. - Jag var runt 25 då och jag hade inte en sådan supportererfarenhet.
Men bredvid mig hade jag "Sirko", en tidigare ledare förSerbien och Montenegro - som landet hette på den tiden - vann med 1-0 och kvalade in till VM. Turšić menar att han kom undan lindrigt, trots att han träffades av stenar på två ställen på överkroppen. - Vid den 70:e minuten-någonting - man kollade inte på matchen längre, utan varifrån det haglade - så sjönk Serbien tillbaka lite och vi hittade spelet.
Då sa "Sirko" till mig: "Om vi gör mål så kommer ingen komma härifrån levande". Först i det ögonblicket tänkte man: "Låt oss för Guds skull inte göra mål". Turšić åker fortfarande och kollar på hemmalandskamper men det blir inget VM, dit Bosnien tagit sig, för hans del. Sedan engagemanget i "BHF" minskat har tränaren fortsatt skrivandet på bloggen "Fotboll033" och med krönikor i Borås Tidning.
Texterna handlade om de många matcherna han såg ute i Sjuhäradsbygden, ibland tillsammans med döttrarna. - Så var det tidigare. Nu har jag ingen fritid. Det som jag gör i Elfsborg nu gjorde jag i division fem, för hos mig var aldrig fotboll något jobb, utan en kärlek.
Ett beroende, min verklighetsflykt. - Det var aldrig jobbigt att åka och kolla på Norrby, Elfsborg, Bergdalen eller vilket lag som än spelade - om det var möjligt, fortsätter han. Skulle tiden räcka kan det bli en bok i framtiden för Turšić. Han vill fortsätta träna lag - utan att ha några särskilda drömmar - så länge sporten ger honom energi och glädje.
- Drömmen är att jobba med fotboll så länge hälsan tillåter. Om det så är elitettan, superettan eller division sex - vem bryr sig? avslutar Ismet Turšić.
Please follow us on Google to support us Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
Anna, 31: Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänsternI åratal sålde hon information till Säpo och fick betalt i kontanter och kaffe. Nu berättar hon om hur hon rekryterades och livet undercover.
Läs mer »
Intervju med komiker om karriär, förebilder och livetI en intervju berättar en svensk komiker om sina arbetspressningar, inflytelser från Charlie Chaplin och bröderna Marx, samt planer för sin 50-årsdag. Han nämner också sin frisör, perukar för föreställningar, en gammal skollärare och sina önskegäster, inklusive Robin Williams och Jim Carrey.
Läs mer »
Henry Nowak mördad i SouthamptonLivet rann ur Henry Nowak, 18, efter knivhuggen. Då satte polisen honom i handbojor. Mordet har utlöst en våg av vrede och kravaller i England.
Läs mer »
Skattefälla försvinner: ”Kommer att underlätta livet”Frågan om när en person anses vistas stadigvarande i Sverige gäckar utlandsbosatta som inte vill riskera svensk beskattning. Men en planerad lagändring sätter…
Läs mer »