”Jag teg i 45 år om det jag varit med om”. Men när Emerich Roth till slut började tala var det många som lyssnade. Anna Nachman har skrivit hans minnesord.
Vad händer när Förintelsens sista ögonvittne är borta? Frågan kommer upp allt oftare snart åttio år efter andra världskrigets slut. När vi tänker på de överlevande ser vi framför oss korniga fotografier på utmärglade gestalter iförda randiga fångkläder. Människor, men knappt längre mänskliga.
Han drömde om att bli barnpsykolog, men avråddes då hans tidigare lungsjukdom ansågs kunna skada barnen. Viljan att hjälpa andra gjorde att han i stället blev socionom och terapeut. Från 1992 reste han, med stiftelsen Fryshusets hjälp, runt i landet och föreläste på över 1500 skolor på temat ”Vägen ut ur hatet”. År 1994 grundade han Emerichfonden som årligen belönar skolor och enskilda elever för arbete mot rasism. Han var också en av initiativtagarna till projektet Exit, en verksamhet som hjälper människor att lämna nazistiska nätverk.
Tänk att gång efter gång, år efter år, med främlingar som åhörare, berätta om de vidrigaste övergrepp man har varit med om. Och det därför att man har en vilja att hjälpa, att rädda andra från att hata.