Björn Wiman reagerar på Expressens nyligen publicerade artikel om hans liv och karriär. Han ställer frågor om tidningens motivations och spekulera om om den ”långa lätt svärmiskå” är ett uttryck för en längtan efter det förflutna.
Om Expressen verkligen saknar mig vore det lätt för dem att ordna saken, Björn Wiman måste ha goda skäl för att undvika att nämna den 7 oktober i sin text om Förintelsen och Panama har, i ärlighetens namn, aldrig varit en särskilt attraktiv plats.Det tog 400 år från 1513, när conquistadoren Vasco Núñez de Balboa först föreställde sig något sådant, till att Panamakanalen öppnade.
Med modern teknik, en majoritet i kongressen och världens rikaste oligarker bakom sig, borde president Trump kunna åstadkomma något liknande mycket snabbare än så. Men har han den visionära förmågan? Idén att ”ta tillbaka” den existerande kanalen i Panama slår mig som både defensiv och tillbakablickande. Den är trots allt över 100 år gammal, något som med amerikanska mått mätt motsvarar våra lämningar från järnåldern. Vill man verkligen göra Amerika storslaget igen, kan man knappast vila på gamle Teddy Roosevelts lagrar. En president värd namnet måste ha förmågan att starta ett nytt, eget projekt och driva igenom det med obruten viljekraft. Den uppenbara lösningen är att president Trump reviderar sina planer om en mur mot Mexiko. Om Amerika i stället bygger en tillräckligt djup och bred vallgrav kommer den att utgöra ett naturligt hinder för illegala invandrare av en magnitud som Rio Grande, trots namnet, aldrig varit. Därtill vore den ett självskrivet alternativ till Panamakanalen. Varför resa 300 mil extra på ena sidan och 4 eller 500 mil extra på den andra, om man kan segla direkt från Port Isabel, söder om Corpus Christi vid den amerikanska golfen, till Imperial Beach, söder om San Diego vid Stilla havet? Panama har, i ärlighetens namn, aldrig varit en särskilt attraktiv plats. Det vet alla som minns gamle ”ananasansiktet” Noriega, eller John Le Carrés beskrivning av hur en annan generals kostymer måste hissas upp i en lanternin med konstant luftdrag, snarare än hängas in i en garderob, för att inte mögla över natten. President Trump borde inse att det inte är en miljö anpassad för amerikaner, särskilt inte om de har bacillskräck. Det är med viss genans jag upptäcker att Expressen, en tidning som gav mig sparken för mindre än två år sedan, i dag ägnar en lång, lätt svärmiskåt mig, mitt liv och mina eventuella kvaliteter. Dessutom med ett helt album av Moa Källströms fotografier, så smickrande som jag rimligen kan förvänta mig, med tanke på motivet. Det kommer inte som en komplett överraskning, eftersom texten – skriven av den förtjusande Kristin Lundell som råkar vara född på Menlösa barns dag, precis som jag själv – mestadels är en intervju. Jag minns vagt att jag ställde upp på detta, strax före julhelgen. Det är därför jag bär en röd väst på bilderna. Men vem kunde veta om det för den skull fanns anledning att förvänta sig mer än en notis? Det hade varit naturligare om Expressen ägnat 25 000 tecken åt att tala med Olle Palmlöf, som tydligen visat sig i TV efter att ha druckit ett glas vin, eller något annat av liknande och uppenbart allmänintresse.Det enda jag ännu inte riktigt lyckats förlika mig med är att intervjuns hela grundanslag är att anledningen till att uppmärksamma mig är att jag inte längre uppmärksammas. Jag är, heter det redan i ingressen, ”om inte helt borta, åtminstone delvis”. Det skulle aldrig falla mig in att bestrida att jag åtminstone delvis är borta, på både det ena och andra sättet, men jag kan inte låta bli att känna en viss förvåning över att just Expressen undrar vad som hänt. Det var trots allt de som sparkade mig som kvällstidningskolumnist, något jag då hade varit i ungefär tjugo år och 2 000 kolumner. Om de verkligen saknar mig vore det lätt för dem att ordna saken, men jag antar att det inte nödvändigtvis handlar om det. Kanske är den vänliga och undrande artikeln helt enkelt ett uttryck för den ljuva längtan som ibland är som mest ljuv, just därför att den inte tillfredsställs. Skulle, till exempel, Birger Sjöbergs små citroner lysa lika gula, hans näktergalar drilla lika vackert och hans snäckor lysa lika röda på sanden, om han verkligen tog en charterresa till Italien, snarare än bara längtade dit? Idén att ett ruttet äpple kan förstöra hela korgen – eller att ett dåligt ägg förstör hela kakan, som danskarna säger – är kanske bokstavligen sann, men en olustig metafor. Den lånar sig till den sortens puritanska renhetsiver, som kan ursäkta vilka utrensningar som helst. Även om jag sällan använder mig av det är jag trots allt ekonom i grunden och tilltalas mycket mer av idén att det som verkligen spelar roll är nettot. Så länge intäkterna är större än utgifterna finns hopp.som nu föreslås, men jag antar att det ligger i farans riktning. En ordningsam medelklassregering – och de är nästan alltid det i Sverige – kunde mycket väl få för sig att landet behöver göra sig av med dem som inte respekterar svenska värderingar, genom att inte rensa luddfiltret i tvättstugan, strunta i sopsorteringen, eller något annat av det slage
Björn Wiman Expressen Journalistik Längtan Förflutna
Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
Björn Wiman: Kris för fantasin när Trump vill köpa GrönlandInget tyder på annat än att våra värsta fantasier kommer att fortsätta utmanas.
Läs mer »
Björn Wiman: Dagens storpotäter vill få sitt land att växaArbetet med en svensk kulturkanon liknar allt mer ett fiasko. Men bildning och folkbildning borde vara självkart i ett lands mentala beredskap.
Läs mer »
Björn Wiman: De starka sparkar på de svaga och njuter av detVi går in i böjlighetens och medlöperiets tid. En omvänd moral som tar form, där den starke ges rätt att sparka på den svage – och visa att han njuter av det, skriver Björn Wiman.
Läs mer »
Björn Wiman: Kulturen är det som gör oss till människorNär samhällettycks vara på väg mot ett allt större mörker är kulturens upplysande funktion viktigare än någonsin. Därför delar vi ut DN:s Kulturpris.
Läs mer »
Björn Wiman skriver på Förintelsens minnesdagDet har gått 80 år sedan befrielsen av Auschwitz. Upptakten till nazisternas folkmord rymmer mekanismer som är omöjliga att blunda för, skriver Björn Wiman.
Läs mer »
Björn Wiman: Parisa Liljestrand läxade upp kulturnissarnaKulturministerns utbuade tal på filmfestivalen i Göteborg är en öppen provokation. Vanlig mänsklig artighet är numera woke. skriver Björn Wiman.
Läs mer »