Att vara förälder till ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär ofta ett övermänskligt uppdrag, skriver filmaren och journalisten Beata Konar.
Den fula ankungens annorlunda existens går att ana redan som ägg. Större och annorlunda än de andra. Väcker tidigt otålighet hos sin sönderruvade mor. Men hon älskar honom. Tar upp honom i gemenskapen. Han simmar med de andra ankungarna. Frid och fröjd. Han simmar ju så fint och är riktigt söt när han sträcker sin långa hals. Men på ankgården finns ingen pardon.
Tänk om det skulle finnas kontrollfunktioner för vårt välbefinnande som var lika organiserade och avstigmatiserade som Folktandvårdens tandkontroller. Dessa infördes 1938 när många barn inte kunde gå till skolan på grund av svåra tandinfektioner. I dag finns en stor grupp barn som inte kommer till skolan av helt andra orsaker. I npf-familjer är skolan navet. Om den inte fungerar för barnet hamnar hela familjen ur balans.
Kunskapsläget om npf har blivit bättre de senaste tio åren, men inte överallt. I de fall föräldrarna själva har samma problematik som barnen är utmaningen att också klara av att anpassa sig själv till barnets särskilda behov.förmåga att upprätthålla och styra sin uppmärksamhet och kontrollera sina impulser.
Svart bälte i föräldraskap är titeln på en nyutkommen bok av överläkaren Lotta Borg Skoglund och neuropsykologen Martina Nelson. I terapirummet har de mött rösterna till bokens fallexempel: förtvivlade barn och föräldrar som sliter men inte får ihop livet hur de än kämpar. Tills de hittar metoder som hjälper.
Många berättar att de känner sig motarbetade, misstolkade och misstrodda av vården, skolan och socialtjänsten, utelämnade åt att söka svar om hur de ska göra med sina barns fungerande på egen hand.