För första gången på tre år startar allsvenskan om med liv på läktarna. \n \nSimon Bank och Anders Deros har rest genom et
Bengaler på ståplats, bortaföljen, koreografier, sång? Jo, men det pratar vi alltid om.
Freddy Winsth slinker in på kort farmorsbesök i glappet mellan två försäsongspass, det har gått ett par dagar sedanFreddy är backen som blev kvar när kompisarna blev proffs och landslagsspelare, för att i stället bli lagkapten i sitt älskade IFK Värnamo. Ett strävsamt fotbollsliv med fötterna fastgjutna i marken. Jobb som säljare på dagarna, hyfsad fotboll efter det.
Ing-Marie säger att hennes pappa ”inte kunde stava till fotboll”, men att det var annorlunda med mamma.Sedan träffade hon Roland, på logdans. Hon var fjorton då, det blev fotboll då. Guldåret i Öster, symöten med de andra spelarfruarna, stjärnan Tommy Svensson som kom hem från en landslagssamling och gav henne ett par fina, röda Adidasskor med vita ränder i present.
– Han fick en stroke och låg i fem dagar, vi var förberedda på att det kunde bli så. Han kände igen mig när jag kom och hälsade på mot slutet, men inte det allra sista. Jag klarade inte att ta hand om honom själv till slut, jag försökte så länge. Det är jobbigt för alla. Både Ola och Freddy hade ont av den där personlighetsförändringen, men han sken upp när de kom och hälsade på.
– Det har varit så jobbigt. Man har inte kunnat se matcher live, och det går inte att jämföra tv med att vara på plats, eller att åka på bortamatcher. – Man har väl känt sig ensam och så där. Jag har bra kontakt med grannarna, men det har blivit mindre av allt. Man har fått träffas utomhus.Ett undantag från regeln fick det bli: När IFK spelade fick grannarna se till att slå sig ner inomhus, i tv-soffan.
Ing-Marie skrattar. För första gången på tre år kommer hon att kunna se IFK Värnamos hemmapremiär på plats, de två åren hon missat har varit de bästa i föreningens historia. En småländsk klubb som går rakt igenom näst högsta serien och upp i allsvenskan, det har inte hänt… sedan Öster gjorde det för 55 år sedan.
Min hustru är ett år äldre än jag, det här har tagit väldigt hårt på henne. Hon opererade sig för några dagar sedan bara.Det dröjde 81 år innan Gert Nelje skulle få se sitt lag spela allsvensk premiär på Påskbergsvallen.Det tog tid? – Du har alltid gillat fotboll, men de senaste tio åren har det blivit mer. Redan på måndag börjar du prata om matchen som är på helgen.Det är ingen kärlek man tar lätt på. När Bois var i total kris för sex år sedan bad de supportrarna att skänka pengar för att täcka ett akut ekonomiskt underskott, femtio stycken skickade in tjugotusen kronor var och blev hedersmedlemmar.
– Vi går på alla matcher, säger Gert. Även när det är kallt och blåsigt. Bortamatcherna ser vi här hemma. Och äter Sia-glass. Vi sitter bland halvpackade flyttkartonger i en villa utanför Göteborg, mitt i en konstant rörelse av barn, vuxna, bollar och en väldigt sällskapssjuk hund som heter Frank. Treårige Billy tigger godis, nioåriga Isabelle kommer hem med en kompis, sjuårige Leon leker med en boll och sjunger ramsor om Leo Messi. Det är den sorts kontrollerat kaos som alla småbarnsföräldrar kan känna igen sig i, mitt-i-veckan-normalitet mitt i livet.
– Hon har varit riktigt sjuk, med stora infektioner, och det är oftast det som gör att barn med leukemi inte klarar sig, att immunförsvaret trycks ner tills man inte orkar. Då räcker det med en lunginflammation. Men vi har haft tur, det har gått bra från dag ett egentligen, säger Richard. – De skrev att de tyckte att det var tråkigt att han inte kunde komma på deras matcher. Det var så fint, de hade inte behövt göra det. I sådana här sammanhang brukar det alltid vara Isabelle som hamnar i centrum, men de såg Leon också, säger Angelica.Richard väntar inte ens in slutet på frågan innan han svarar.
– Vi har kommit tillbaka till vårt tidigare liv så långt det är möjligt, säger Angelica. Men vi är inte samma personer som vi var förut. Före. Både jag och Richard upplever oss som mycket tröttare, stresskänsligare, och det kommer vi nog aldrig att komma ifrån. På en byrå står ett fotografi av Bertil Johansson, med det omisskännliga, luriga Bebben-pliret i blicken.Det har alltid varit idrott för Solveig Johansson, ända sedan hon började spela handboll i Redbergslids IK som trettonåring. På söndagarna gick hon med pappa och tittade när Sävedalen spelade fotboll.
När Bertil drabbades av Bechterews, en reumatisk sjukdom, och synen försvann, gick de på fotboll ändå. Solveig satt bredvid och refererade matcherna.– För känslan och atmosfären, det var alltid folk där. Det kom alltid fram gamla fotbollsspelare och tränare och pratade. Han älskade det, att vara en del av det, det var viktigt för Bertil. Han var egentligen en väldigt blyg människa. Det var genom fotbollen han levde ut.
När pandemin kom kunde de inte röra sig som förr, de kunde inte träffa folk som de brukade. Och de kunde inte gå på Blåvitt.
Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
Kritisk mot landslaget: ”Sista gången jag ställde upp på det”Pierre Bengtsson kallades in till landslaget i sista stund, igen, när Ludwig Augustinsson blev sjuk. Nu tvekar han om fr
Läs mer »
Anna Voltaire fick postcovid: ”Jag blev 90 år över en natt”Anna Voltaire lider av trötthet, koncentrationssvårigheter och har förändringar på lungorna. Hon är en av 30 000 svenskar som har fått diagnosen postcovid.
Läs mer »
Åkesson: ”Något av det värsta jag sett” | SvDSD:s partiledare Jimmie Åkesson kallar Roger Richthoffs agerande något av det värsta han sett. Nu uppmanar han honom att lämna riksdagen.
Läs mer »
Solberg: ”Jag står bakom beslutet”Martin Boqust får sparken som assisterande förbundskapten. Här förklarar förbundet sitt beslut, som Glenn Solberg står b
Läs mer »
Stjärnans skräck: ”Jag kommer dö”Bubba Watson, 43, brottas med inre demoner. I en intervju med The Independent berättar golfstjärnan att han vid upprepad
Läs mer »