Jonathan Bengtsson tycker om katter men börjar bli orolig: håller vi på att förstöra våra älskade husdjur? Många är feta, bedövade och livlösa. Kanske vill vi
de ämnen och personer som du är intresserad av och skapa på så sätt ett eget nyhetsflöde.ingår i din prenumeration. Det innebär att du kan dela med dig av din prenumeration till resten av din familj. Med ett eget konto kan man anpassa innehållet precis som man själv vill, genom att följa olika ämnen och skribenter samt prenumerera på olika nyhetsbrev.
är riktigt bra för dig som uppskattar våra nyheter. Den är gratis att ladda ned. Med appen får du en snabb och bra upplevelse där du får möjlighet att själv styra över vilka nyheter som ska skickas som pushnotiser direkt till din telefon. sätter ju verkligen guldkant på både vardag och helg. I din prenumeration ingår våra dagliga sudoku och korsord av varierande svårighetsgrad. inte egentligen att de ska vara djur.I mitt liv har jag, precis som alla andra, tagit del av många videoklipp på katter. Jag har sett filmer på katter i trekornshatt, och katter i musketörstövlar. Jag har sett filmer på katter som är inrullade i bakplåtspapper, och katter som umgås med grävlingar. Men under senare år har en helt ny känsla anlänt hos mig: jag tycker att dessa videoklipp är lite avskyvärda. I mitt familjehem fanns två katter: den första hette Musse. Musse var intresserad av bokskog och kyckling. Men framför allt var han intresserad av ondska. Musse kunde komma hem med en bit muslunga mellan tänderna. Ibland lade han en kanin på trädäcket, utan att förstå vad problemet var. Han rörde sig genom världen som en boliviansk torped. Familjens andra katt hette Morris, var mycket blyg men byggd som en terrängbil. Han hade ej tassar, utan klövar. Kanske var han den första kända kompromissen mellan en varanödla och en buffel. Ofta slog han med fötterna mot rutan för att bli insläppt. Det lät som om någon avfyrade en luftvärnsrobot. Ingen av dessa katter godtog att vi drev med dem. De godtog inte att vi lyfte upp dem eller klädde ut dem. Ibland kunde jag lägga mig i soffan, kanske med en bok. Plötsligt kom då en luddig tass upp och sökte sig mot min ena ögonglob, med hopp om att splittra min hornhinna. Jag insåg att det var Musse, och att vi umgicks.Han förförde oss med våld, men också urin. I slutet av livet drabbades Musse av en rad åkommor, och började pissa på mattor och möblemang. Min far gick från att vara en enkel pensionär till att bli, med egna ord, en kastlös latrintömmare. Varje dag kalkade han bort Musses urinfläckar från mattorna, och varje dag tillkom ny vätska. Pappa jämförde sig med ”de indiska daliterna som går upp innan gryningen och tömmer avföringsbåsen”. Han svor mot Musse framför familjen, men klappade honom vid lunchtid när ingen såg. Även under sina sista dagar kunde Musse tjusa oss: vi behandlade honom som en baron. Han var nu bara en baron som pissade oavbrutet. Liemannen närmade sig i sin gondol. Vid ett tillfälle drabbade Morris, detta enorma och försvarslösa djur, samman med en grannkatt. Musse klev emellan, trots att han inte längre vägde någonting, hade leversvikt och var arton år gammal. Han blödde överallt efteråt, spydde och gick snett genom vardagsrummet. Men han kunde inte motstå. Jag begriper varför människor förlorar sig i sina katter. Jag förstår varför vi filmar dem och trycker ihop dem i lådor, klär dem i fransiga mössor och rullar in dem i bakplåtspapper. De är bedårande. Men samtidigt har den moderna människan ett problem: vi är besatta av att allting ska vara gulligt. När Musse presenterade en död fältmus fokuserade vi på hans ludna öron. Vilket naturligtvis inte var Musses intention.Vi förvarar våra katter i höghus och bränner bort deras instinkter. Vi går runt med dem i koppel. Vi avlar fram versioner med stora huvuden och korta ben. Häromdagen passerade jag en vit innekatt i ett fönster. Hans ansikte var trafikerat med fläsk, hans blick bedövad. Han liknade inte någonting levande. I stället påminde han om en behårad glob, fylld med mannagrynsgröt. Många katter kommer aldrig lära sig att ödelägga en sork. De kommer aldrig sova i en lärkbuske i fem och en halv timma. De kommer inte jogga in genom dörren och lukta jättemycket löv. Alla dessa videoklipp kommer egentligen med ett enkelt meddelande till mig: vi vill inte att våra katter ska vara djur. Vi vill att de ska vara något enklare än så. Mänskligheten har gjort åtskilliga saker som är imponerande och djupt olustiga. Vi har fräst bort ozonlagret, byggt parkeringsplatser över träskmarkerna, tuktat den värld vi lever i. Håller vi också på att, lite vid sidan av, förstöra våra katter?GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevetVad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
Please follow us on Google to support us Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
Kulturkrönika: Folk drogar ned sig med så deppiga nöjenAlla vet att det är genom att leva som man lär sig något. Ändå slösar folk bort allt på att passivt ligga i sängen och spela Candy crush, skriver Anna Björk
Läs mer »
Jonathan Johansson: Jag fick dissen av ZelmerlöwArtisten Jonathan Johansson behövde klirr i kassan och erbjöd sig då att skriva musik till den som ville. Måns Zelmerlöw nappade – men när Jonathan sen skickade låten för feedback möttes han av tystnad, säger Jonathan Johansson i ”Så mycket bättre.” – Jag tänkte att han skulle sjunga den lite med glimten i ögat.
Läs mer »
Kulturkrönika: Rasismen gör att jag inte kan släppa Scorseses nya filmI filmen ”Killers of the flower moon” mördar gudfruktiga män urinvånare för att komma över deras rikedomar. GP:s kulturchef Johan Hilton kan inte sluta tänka
Läs mer »
Negar Zarassi: ”Jag är som lyckligast när jag står på scen”Operasångerskan Negar Zarassi blev internationellt känd när hon var med i programmet Persia's Got Talent. I P4 Extra – Gästen pratar hon med programledare ...
Läs mer »
Alex Schulman: Jag gråter när jag hör The Beatles sista låtNär jag fick veta att The Beatles skulle släppa en sista låt blev jag tveksam. Jag hade övergivit drömmen om bandet och något som kunde kalla evig vänskap.
Läs mer »