Han är en av Rysslands mest kända poeter, aktiv inom avantgardet i Moskva från 1970-talet. I dag kritiserar han Putin på Telegram och tycker fortfarande att böcker är överskattade. Sanna Samuelsson har mött Lev Rubinstein.
Gång på gång får den ryske poeten Lev Rubinstein oss i publiken på Judiska salongen på Litteraturhuset att skratta. Trots att det han pratar om ofta är förfärligt, hårresande. Som invaliderna efter andra världskriget i hans hemstad Moskva där han föddes 1947, som kallades ”samovarer” – eftersom de förlorat både armar och ben, och tog sig runt på träplankor med hjul.
Jag frågar honom om den när vi möts på Hotell Eggers dagen efter, med översättaren Johan Öberg som tolk. Rubinstein nickar och säger att det är just det som är konstens uppgift. Dikten är, som många av Rubinsteins alster, numrerad. Han var en av skaparna av den nu ikoniska konströrelsen Moskvakonceptualismen. De som med hjälp av konst, teater och litteratur katalogiserade, sönderdelade och spjälkade det stagnerade sovjetiska språket. De skrev, som en parafras på Theodor Adornos idé om det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz, ”Poesi efter Gulag”.
I sin poesi använde han sig av det officiella språket, byråkratins torra fraser, men också vardagsspråket, så som man talade det på gatan, den lilla människans hopp och besvikelser. Allt systematiserat och numrerat, utifrån en okänd logik. Det är lekfullt och humoristiskt, stundtals romantiskt, men alltid med en iskall klangbotten av våld.
Och integriteten, kan man föreställa sig. Boken som sådan är inte heller särskilt viktig i dag, berättar Rubinstein. Det är roligt när de kommer ut och han blir stolt som ett barn, men han skriver inte för att publicera sig i böcker, utan verkar tycka att internet eller Facebook går lika bra.
Trots att han berör hemska ämnen får den ryske poeten Lev Rubinstein publiken att gång på gång skratta under sitt tal i Göteborg. Bild: Josefine Stenersen