”Vulcan” är motsatsen till samtidens självupptagna jag-berättelser. En roman med hundra karaktärer, berättad på dialekt av ett kollektiv på 46 personer. Är det en ingrediens för mycket?
Under läsningen av de första 100 sidorna av Nino Micks historiska roman Vulcan blir jag ofta irriterad. Författaren vill för mycket, hen är för didaktiskt övertydlig och drunknar i en mängd form- och stilmässiga grepp. Men efter ett tag vänder det! Trots att boken inte förändras särskilt mycket under sina resterande dryga 300 sidor lyckas den övertyga mig.
Men det gör också en roman som inte direkt kan anklagas för att ha knivskarpt fokus ännu spretigare. Räckte det inte med de hundra karaktärerna och det faktum att allt är skrivet på dialekt? Behövdes verkligen det härEtt annat formmässigt problem är författarens fäbless för att förklara saker hen redan har gestaltat.
Ta Sara, det närmaste denna kollektivroman kommer en huvudkaraktär. Hon är tvärtemot Naemi en grubblare i grunden, men hon är också en person som är otrogen mot sin man med en tjugo år äldre kvinna som heter Berta.
Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
RECENSION: 1930-tal och politiska uppror i Niemis nya romanHembygden i Tornedalen central i ”Sten i siden”
Läs mer »
Samar Yazbek ger det outhärdliga ett magnetiskt språkI sin nya roman låter Samar Yazbek en sårad ung soldat se livet passera revy. Maria Schottenius har läst en känslig och kraftfull roman om krigets vanvett.
Läs mer »
Niklas Natt och Dag gör medeltiden ruggigt spännande”Ödet och hoppet” är ingen kriminalroman, men våldet är aldrig långt borta. Lotta Olssons läser en stilistiskt fängslande roman.
Läs mer »
Lyra Ekström Lindbäck försvarar litteraturens rätt att gestalta förstörelsenDen som vill ha en berättelse som väcker medlidande och upprördhet kommer att bli besviken, skriver Ingrid Elam om Lyra Ekström Lindbäcks nya roman
Läs mer »