Nadia Jebril: Det behövs inte särskilt mycket för att mota känslan av ensamhet. Ofta räcker det med att någon frågar: Har du ätit?
Min pappa ringde häromdagen, han sa ”nej nu är det snart över”.Kanske gjorde det så ont för att jag aldrig tidigare har hört honom erkänna sitt eget åldrande.– Har du ätit? Vad? Ska jag laga något åt er? Kom och hämta, eller så åker vi och lämnar till er.alltid. Trots sin ålder och trötthet. Trots att det vid det här laget borde vara jag som lämnar mat till dem.
För mig har mat alltid symboliserat just det. Värme. Jag har lärt mig att det också är det bästa sättet att förena nytta med nöje. I en stor familj, med planering och tillagning av mat till många människor varje dag, behöver man göra allt det där till lustfyllda handlingar. Annars går man under. Matpratet kittade under många år samman mig och min mamma. Jag frågade hur man gör de där köttbullarna, sopporna och grytorna. Hon berättade, för inget är nedskrivet. Hon har alltid lagat mat på känsla. Det var en nypa hit och halv kopp dit. Vi lade på, sen ringde hon upp efter några timmar och frågade hur det hade gått.