Den välmående medeklassen har den rätta posen men har de något att säga? Läs Nina Solomins krönika här.
Det pågår en diskussion på kultursidorna om huruvida de samtida författarna är alltför självupptagna eller inte. Författare i dag uttrycker alltför sällan något utanför sig själva,kritikern Mikaela Blomqvist i Göteborgs-Posten. De är fokuserade på sig och sitt, fipplar mest med sitt navelludd, lyfter inte blicken mot världen utanför.
Men om självupptagenhet är diagnosen är knappast formen den rätta medicinen. Avancerad form utan innehåll kan vara nog så narcissistisk – fråga åttiotalet. Viktig litteratur handlar i grund och botten om bra historier. Ett självbiografiskt skrivande kan vara ett utomordentligt sätt att berätta om något annat, och större, än en själv. Det avgörande är om det finns något att berätta.
Inget ont om just Hammarbäck och Axfors – bägge verkar dessutom ha humor. Emellertid är det något som sker med litteraturen generellt när den domineras av en välmående medelklass. Attityden finns, den där chica lättheten – men finns ärendet? Texterna kommer ofta från en trygg och ombonad plats.
Det är svårt att inte slås av kontrasten när man hör Faysa Idle, poeten som vuxit upp i Tensta, förlorat en bror i en skjutning och vars andra bror är högt uppsatt i ett kriminellt nätverk. Hon debuterar med den självbiografiska