Kom inte med ditt 30-tal igen, fick jag höra häromdagen. Men jag kunde inte låta bli.
Jag visste förstås att perspektivet är slitet. 30-talet dras upp i tid och otid numera, och historien upprepar sig inte, och allt det där. Men det hjälper inte. Jag ser varje dag nya paralleller och jag fattar inte varför vi inte gör mer åt den största frågan av dem alla: Att stoppa Putin.
Vi är överlastade av problem nu också, gängkriminaliteten, svårigheter med ekonomin, vården, integrationen, sociala spänningar. Men hur obehagligt det än är, hör det till demokratins mer ordinära bekymmer. Putins Ryssland är något annat. I sitt linjetal i veckan skramlade Putin med kärnvapen igen, och sa sig kunna attackera Europa, om det krävdes – och att han kan anfalla grannländer av inga andra skäl än imperialistiska ambitioner vet vi redan. I hans Ryssland förstärks förtrycket, oppositionella dödas, censuren är kompakt och propagandan genomgriper varje vrå av samhället. Och precis som i 30-talets Tyskland ställs hela nationen om till en krigsekonomi.