Tool är som bäst när instrumentalisttrion hamnar i fokus i stället för sångaren Maynard James Keenan, skriver Noa Söderberg.
Tool är som bäst när instrumentalisttrion hamnar i fokus i stället för sångaren Maynard James Keenan, skriver Noa Söderberg.Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Tool gör musik som kräver andakt. En genomsnittlig låt är över 10 minuter lång och delas in i moment och akter, snarare än vers och refräng.
Efter en trevande entré, värdig en källarspelning snarare än just en arena, frågar sångaren Maynard James Keenan om vi är ”redo att ta en liten tripp”. Ett par minuter senare avbryter han sagda tripp genom att skrika ”nej, nej, nej, nej, nej” när fansen tar upp sina mobiler. Den annars utmärkta ”Fear inoculum” får sin förtrollning bruten. Resten av bandet står stilla men saknar tyngd.
Ljudteknikerna misslyckas med att städa bort den övervikt av basfrekvenser som många metalkonserter drabbas av. Det gör särskild skada för ett band vars låtskrivande bygger på subtila skiftningar och lager. Den finurliga gräsrökartexten i ”Rosetta stoned” förvandlas till ett urskillningslöst mummel.en av bandets absoluta höjdpunkter även i inspelad form, kommer vändningen.
Sedan följer en strid ström av liknande ögonblick, i en setlist som är imponerande välavvägd. Superhitten ”Schism” får en omskrivning med intensiva blastbeats. ”The Grudge” rör sig mellan subtila viskningar och besinningslös attack. Ljusshowen, med sina havsblå och böljande laserstrålar, lägger fokus där det hör hemma: på instrumentalisttrion.
Sverige Senaste nytt, Sverige Rubriker
Similar News:Du kan också läsa nyheter som liknar den här som vi har samlat in från andra nyhetskällor.
Recension: Nicki Minaj på Tele2 arenaTre timmar försenad ställer sig Nicki Minaj på scen.
Läs mer »
Recension: Lil Yachty på Fryshuset gör publiken svettig och lyckligLil Yachty får publiken att landa i en svettig liten bubbla av lycka, skriver Frida Söderqvist.
Läs mer »
Recension: Maria Stepanova isolerad i ”Vinterrit 20/21””Vinterrit 20/21 är den ryska poeten Maria Stepanovas dagbok från pandemins isolering. Aris Fioretos läser en elegisk dikt.
Läs mer »
Recension: Klar bok om den amerikanska rasismens historiaLennart Pehrson skildrar hur moderna historiker ser på hur slaveriet, och därmed rasismen, definierar det moderna USA. Ola Larsmo ”Vithetens lön”.
Läs mer »
Recension: Byron-tolkningar av Harding i ”O dåna Ocean”Tvåhundra år efter Lord Byrons död. Ingrid Elam har läst honom i nya tolkningar av den mest uppburne, svenska Byronexegeten Gunnar Harding.
Läs mer »
Recension: Owe Thörnqvists jubileumshow på ScalateaternOwe Thörnqvists hyllningsfest på Scalateatern – med 33 inbjudna musikgäster – är antitesen till samtidens själlösa jubileumshower, skriver Niklas Wahllöf.
Läs mer »