Recension: ”Licorice Pizza ser fantastisk ut, och de unga skådespelarna är självklara stjärnor.”
Det är en nästan icke-existerande handling: två unga människor växer upp, säljer vattensängar och blir till slut förälskade.
Ändå är det magnetiskt redan från början, på högstadieskolan i tidiga 70-talets ”The Valley”. Skolkatalogens foton ska tas och 25-åriga Alana , en fotografassistent, möter 15-årige barnskådespelaren Gary . Gary är framfusig och börjar ragga på Alana. Hon är smickrad men dissar Gary på grund av åldersskillnaden.
Vad Gary saknar i erfarenhet väger han upp med entreprenörsanda och naturlig showbiz-kid-charm. Filmen vibrerar utifrån en ”ska de eller ska de inte?”-spänning mellan honom och Alana som byggs upp av ett flirtigt käftande. Som när Gary lyckats övertala Alana att ses på ett första möte – som inte är en dejt:– Det är inte meningen att du ska fråga en tjej hur gammal hon är, det är störigt.
”Licorice pizza” har ännu mindre svärta än i Paul Thomas Andersons mästerliga debut, dramakomedin ”Boogie Nights” , om porrindustrin under 70 och 80-talet. Den känns oväntad efter en serie allvarliga filmer som ”Phantom Thread”, ”The master” och ”There will be blood”.Titeln är en referens till en gammal skivaffär och delar av manus är baserat på Hollywood-anekdoter.
”Licorice Pizza” ser fantastisk ut, och de unga skådespelarna är självklara stjärnor. Det är rätt mycket en ”hangout”-film, där storyn är sekundär jämfört med hur soft det är att bara ”hänga” med rollfigurerna. Också San Fernando Valley blir en egen karaktär och då gör det inte så mycket att Anderson ibland svävar iväg långt från filmens romantiska kärna.