Lars Anders Johansson: Eftervärldens dom över skyskraporna återstår att se.
Höga hus har fungerat som symboler för människors hybris ända sedan berättelsen i första Mosebok, om hur babylonierna ville bygga ett torn som nådde upp till himlen. Förmodligen för att de så ofta har använts som demonstrationer av makt eller rikedom. Det var inte en slump att Stalin valde att ge en skyskrapa i ”gåva” till Polen för att manifestera Sovjetunionens överhöghet.
Medan den kapitalistiska skyskrapan i USA i regel var en centralt belägen kontorssfastighet ville funktionalisterna att människor skulle bo i höghusen. Udden var riktad mot både den täta kvartersstaden av 1800-talstyp och mot de trädgårdsstäder som växte fram runt sekelskiftet 1900.
Något behov av skyskrapor, såsom på nedre Manhattan och i Chicago, har aldrig funnits i Stockholm och andra svenska städer. De spektakulära höghusprojekt som likväl planerats har uppstått av andra orsaker, som prestige, fåfänga och ideologi. Inte ens på Manhattan är genomsnittsbebyggelsen särskilt hög. Större delen av ön är bebyggd med låga hus.
Skyskraporna i Canary Wharf – dagens Docklands – tornar upp sig över äldre Londonbebyggelse. Foto: Matt Dunham / APhur skyskrapor påverkar en tät innerstad kan åka till London. De senaste tjugo åren har den brittiska huvudstaden förändrats grunden. Skyskrapor började byggas i London under 1980-talet, då Margaret Thatchers regering tog initiativ till exploatering av det gamla varvsområdet Docklands i östra London.