Sedan 2007 har pridetåget växt som evenemang i staden. Men det fanns en tid för inte länge sedan då leden var glesare, rättigheterna osäkra och hotbilden mot hbtqi-minoriteterna större, skriver GP:s Valdemar Lönnroth.
Vi tågade uppför Avenyn med regnbågsflaggan i hand. Det var någon gång vid mitten eller strax efter mitten av 1990-talet. I jämnhöjd med Ljunggrens café ungefär utbrister en åskådare till en annan: ”Är det Greenpeace som är ute och demonstrerar?”.
Ett par år tidigare hade det varit nazister som stod och skrek och heilade vid sidan av paraden när vi gick – Göteborg hade också skaffat sig en rykte som stad där homosexuella och andra i hbtqi-gruppen – som det heter nu – riskerade att bli misshandlade och det skedde flera uppmärksammade mord här. Det känns både nära och avlägset med 90-talet i backspegeln, tiden alldeles innan pride slog igenom på allvar – startskottet gick med ett stort ”Europride” i Stockholm 1998. Regnbågsflaggor och färgsprakande paradtåg fyllde inte på samma sätt förstasidorna i medierna, det var en tid då man relativt nyligen släppt den rosa triangeln som en symbol för homo- och queerrörelsen.
Dagens manifestationer i storstäderna är mer professionella och för den delen kommersiella jämfört med hur det var på 90-talet.