ESSÄ | De ingenjörer som standardiserade världen betraktade sig som en progressiv rörelse, i stil med fredsrörelsen, esperantismen och rörelsen för frihandel. Standardiseringsrörelsen visade hur de kunde skapa en bättre värld, skriver Thomas Borglin.
Standardisering är en för de flesta ganska grå och obekant verksamhet, ibland till och med ett skällsord. Men standardiseringens historia är mer spännande än man kan tro och dess aktörer mer färgstarka. Det visar två entusiastiska amerikanska professorer i en bok som har alla möjligheter att bli ett standardverk, trots en del luckor i framställningen.
Idén är alltså inte att finna den bästa lösningen, utan en lösning som alla kan godta – som alla är bekväma med 1906 höll så the International Electrotechnical Commission sitt första möte, på hotell Cecil i London med representanter för 13 länder närvarande och under ledning av, som sannolikt var den tidens mest kände vetenskapsman.
Parallellt har hela tiden funnits ett annat spår. Det finns inom IEC men har framför allt haft påverkan inom en annan del av standardiseringsvärlden. Det började i industrialiseringens begynnelse med frågan om man verkligen måste fila till varenda skruv för sig. Kunde man inte göra dem likadana så att de var utbytbara? Det fanns nationella initiativ på området, som Whitworth-gängan 1841 i Storbritannien.
Det andra världskriget ändrade emellertid på detta. Flygmotorer och annan krigsmateriel tillverkades både i USA och i Storbritannien, som hade olika standarder för måttenheter, material, gängtyper, ritningar och annat, vilket naturligtvis lett till problem av alla möjliga slag.
Det kan vara lätt att förknippa Sverige med standarder. Mycket riktigt har många svenskar varit – och är – engagerade i arbetet att skriva och förbättra standarder, både nationella och internationella. Flera har också tagit ansvar för ledande befattningar, från professorsom i år är ny ordförande i ISO. Ingen svensk ägnas dock så mycket utrymme i boken som.